Veckans reflektion. Det har varit omfattande men väldigt intressant med samtal om de olika analyserings modellerna. Vi har prövat Panofsky och Nordström och vi avslutade veckan med ett besök på konsthallen där vi såg Dana Sederowskys utställning: practice makes progress. Utställning figurerade i 4 stora rum. Rum med olika uttryck och förmedlande. I det första och största rummet visade Sederowsky 5 videofilmer där konstnären fokuserade på sitt ansikte i gigantiskt storformat. Rummet var helt nedsläkt förutom vad som visades på den gigantiska skärmen. De fem gigantiska skärmarna turade om med att visa det konstnären förmedlande.
Mitt första intryck här var att på fyra av skärmarna blundade konstnären men artikulerade enormt. Detta upplevde jag behövdes då jag stördes av att inte möta hennes blick. Jag upplevde hela tiden en rädsla för att hon plötsligt i denna gigantiska form skulle slå upp ögonen. Detta är ju ett effektivt skrämselgrepp hämtat från mer eller mindre läskiga skräckfilmer där den döde plötsligt i närbild slår upp ögonen. Det är inte att lita på. Det absolut oväntade skrämmer. En död kommunikation får inte plötsligt få liv.
Å andra sidan störs man inte av blicken som kan få oss att se annat än essensen av kommunikationen. Möter vi någon som blundar kan vi fokusera på läpparna och det budskap som kommer därifrån. Fast vi brukar inte kommunicera så men det förekommer. Vet inte hur många gånger jag irriterat mig på när den jag pratar med har solglasögon av modell helt oigenomtränglig. Att inte veta vart jag skall titta stör när jag pratar med solglasögon beklädda, blinda eller människor med kraftig skelning.
Jag vet inte hur jag skall förhålla mig när jag inte ser ögonen, själens spegel. De ord konstnären artikulerar övertydligt är mycket intressanta och jag tycker att detta rum är det rum med mest behållning. Med betoning på olika delar i en mening skapas nya syftningar. Med betoning på främmande öring dvs arbeta med motsägelser eller motsatsförhållanden skapar ny dimension. Jag gillar detta.
På en av de stora skärmarna har Sederowskys öppnat ögonen. Detta på bekostnad av artikuleringen. Nu ser jag hennes ögon men uppfattar inte vad hon säger. Hon pratar fort och avstavat. Måste gå ifrån och samla ihop fragment av budskap.
När det gäller det absolut vita rummet med enormt mycket text tycker jag det är väldigt intressant. Jag gillar motsatsförhållande och ytterligheter, växlande mellan övertydlighet upprepning och dolda djupa budskap.
Rummet mellan dessa rum är fyllt av små tv-apparater där konstnären slänger huvudet i tvskärmen som om hon skall komma ut med ett budskap som skall tränga igenom pixlar och tidsrum. Iden tilltalar mig men inte metoden. Känns som om kontexten fått en övertydlighet utan balans. balansen finns i det första rummet men inte här. Konstnären blir bara rödare och rödare i pannan. En sorts idioti utan förankring i balans.
Det fanns ett rum som man riskerade att missa. Det var mindre och upplevdes vid sidan om. Samtalet integrerades med övriga utställningen men behållning upplever jag fokuserades till det första rummet.
Det var det som fångade mest intresse frågor och spänd förväntan och skräck.
Övning ger färdighet eller övning ger progression oavsett om det blir en färdighet eller inte så ger övning en medvetenhet som aldrig försvinner. Så har även denna utställning givit mig en övning i seende och upplevelse av seende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar