Detta foto tog jag idag vid floden Donau. Blev så tagen av detta minnesmonument. Har sett hur många som helst men få har gripit tag i mig som detta. När en går vid floden dyker de plötsligt utan förvarning upp. Ett femtiotal skor. Stora, små allt för små som de man ser centralt i denna bild. Tillhörande en två-treåring. Skor från kvinnor och män står placerade hur som helst i orordning. Monumentet symboliserar det moment då pilkorsarna Ungerns nazistiska nationalgarde under nazitiden som sköt ihjäl judiska ungrare och lät de döda falla ner skolösa i floden. Fruktansvärt på alla vis. Det griper tag i hjärtat jag kan bara inte förstå hur man kan skjuta ihjäl någon alls och än mindre ett litet litet barn. Själen måste bara delas av att göra något sådant. Aldrig kan du väl se på dig själv igen efter att ha utfört detta?
Monumentet är så starkt, mer starkt än andra storskaliga monument över både de som stridit och de som torterats till döds under andra världskriget, de finns gott om dem här i Budapest. Dessa monument talar om det som hänt genom att göra detta närvarande men skomonumentet talar om det fruktansvärda genom att tala om det som inte närvarar. Skorna blir symboler för de människor som inte längre finns. Inga namn inga födelsetal inga identiteter. Det behövs inte skorna berättar allt. De berättar genom frånvaron. Vet att vi talade om detta på under ett seminarium tidigare och nu fick jag en käftsmäll gällande upplevelsen av det avsaknade. Mycket, mycket starkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar