Jag har alltid tyckt att det har varit
intressant med att försöka lista ut och avkoda vad en bild vill
säga. Jag sitter ofta (utan att jag märker det) när jag tittar på
en film från 20-talet och försöker att avkoda vad som gör att
filmen verkar spegla just 20-talet. Jag ser att man använder sig av
ett 20-talsklädmode. Vidare ser man bilar och attribut från
20-talet och sociala uppförandekoder från 20-talet samt man
diskuterar frågor som också stämmer överens med detta årtionde.
Man kan tänja lite på de kulturella avgränsningarna typiska för
detta årtionde men inte mycket, för då avslöjar man att det inte
är 20-talet denna film återspeglar, utan en dålig research gör
sig påmind.
Idag möts vi av så ohyggligt mycket
bilder varje dag, så att avkoda samtiden är ruggigt svårt och vi
har dessutom skapat en otäck tolerans gällande maktspel och
maktuttryck så som sexualiserade och utmanande bilder.
Jag kollade upp Sisleys bilder när jag
kom hem efter en föreläsning på HDK. Jag var tvungen att bli
medlem i Benetton för att få tillgång till bilderna. Trodde inte
att det var sant, det jag såg. Jag hade mycket svårt att ta till
mig att Benetton och Sisley hade samma ägare. Sanslöst. Det
maktspråk Sisley använder sig av går inte att ta miste på.
Sexualisering och manlig makt över passiva kvinnor som behandlas som
menlösa attribut i bästa fall känns hopplöst omodernt. Men ett
manligt sexualiserade maktspel har aldrig varit omodernt, framför
allt inte i olika delar av västvärlden. Den manliga blicken och det
manliga maktspelet är minst lika gångbart nu som när John Berger
(på 70-talet) pratar om att män ser på kvinnor och kvinnor ser på
sig själva genom männens blick. Vi har inte alls kommit längre.
Vi har finare och dyrare attribut men
kvinnan är fortfarande slav under mannens betraktande och den
manliga blicken The Male gaze genomborrar kvinnans
självförtroende, än mer idag genom alla tusentals selfis hon tar
för att uppdatera sin inaktiva vardag med bild som åter igen
speglar skönhet osv. Jag stod idag vid floden Donau (i Budapest) då
en grupp kvinnor ställde sig vid muren intill flodens kant. Alla
kvinnorna slängde med håret, putade med munnen, drog fram ena axeln
och poserade med det ena benet framför det andra i en ansträngd
kontrapost. Å nej tänkte jag. De måste posera, de måste se sig
genom mannens blick, de är inte avbildade korrekt om inte detta
manliga filter ger ett säkert avstånd mellan dem som avbildas och
de som betraktar bilden. Man betraktar således inte dessa kvinnor så
som de är utan man betraktar en mycket medveten arrangerad bild av
dessa kvinnor. De skall ses utifrån samma mall, samma perspektiv och
de skall bedömas utifrån samma betraktare: mannen.
Kvinnor skall betraktas, de är passiva
och har bara som uppgift att vara vackra. Män som Göthlund skriver
om skall tvärt om se väldigt upptagna ut på bild, de har
egentligen inte tid att fotas, de är upptagna, aktiva och de blickar
ut över sina ägor det vill säga sin maktfullkomlighet. Vi blir i
bästa fall en del av den aktive viktige mannens vardag, men kvinnans
vardag är aldrig en aktiv del av mannens utan hon väntar tvärt om
på att aktiveras. Hon väntar på att bli sedd, att bli värderad,
att bli omtyckt att bli LIKED (gillad) Kan inte en man göra detta så
får medsystrar duga så länge. Uppdraget är dock detsamma.
Jag såg en bild Som Sisley hade
lanserat och jag kom direkt att tänka på konstnären Cindy Scherman
och hennes iscensättande av kvinnoroller. Jag har sett flera verk
där hon arbetar med sig själv genom sin kropp utifrån att låta
den spela död. Den döda kroppen kan inte vara mer passiv eller
hjälplös. Det yttersta men även den döda kroppen skall vara ett
vackert lik. Jag blir riktigt upprörd över hur man så tidigt
fängslar den kvinnliga kroppen och själen i ett fängelse hon
aldrig utan kraftigt våld slipper ut.
Hur viktigt är det inte då att som
bildlärare prata om detta genom bilder, genom texter och genom ett
nytt betraktande som innebär en medvetenhet och en maktfullhet som
möjligen kan ge unge kvinnor och män ett skäl att se detta på ett
nytt och mer nyanserat sätt så att de har möjlighet att skapa en
bättre värld där de kan vara de personer de vill vara.
Cindy Sherman
Katarina Jansson Hydén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar