Fredagsreflektion (Budapest)

Detta foto tog jag idag vid floden Donau. Blev så tagen av detta minnesmonument. Har sett hur många som helst men få har gripit tag i mig som detta. När en går vid floden dyker de plötsligt utan förvarning upp. Ett femtiotal skor. Stora, små allt för små som de man ser centralt i denna bild. Tillhörande en två-treåring. Skor från kvinnor och män står placerade hur som helst i orordning. Monumentet symboliserar det moment då pilkorsarna Ungerns nazistiska nationalgarde under nazitiden som sköt ihjäl judiska ungrare och lät de döda falla ner skolösa i floden. Fruktansvärt på alla vis. Det griper tag i hjärtat jag kan bara inte förstå hur man kan skjuta ihjäl någon alls och än mindre ett litet litet barn. Själen måste bara delas av att göra något sådant. Aldrig kan du väl se på dig själv igen efter att ha utfört detta?

Monumentet är så starkt, mer starkt än andra storskaliga monument över både de som stridit och de som torterats till döds under andra världskriget, de finns gott om dem här i Budapest. Dessa monument talar om det som hänt genom att göra detta närvarande men skomonumentet talar om det fruktansvärda genom att tala om det som inte närvarar. Skorna blir symboler för de människor som inte längre finns. Inga namn inga födelsetal inga identiteter. Det behövs inte skorna berättar allt. De berättar genom frånvaron. Vet att vi talade om detta på under ett seminarium tidigare och nu fick jag en käftsmäll gällande upplevelsen av det avsaknade. Mycket, mycket starkt!

litteraturseminarium Sisley (Budapest)

Jag har alltid tyckt att det har varit intressant med att försöka lista ut och avkoda vad en bild vill säga. Jag sitter ofta (utan att jag märker det) när jag tittar på en film från 20-talet och försöker att avkoda vad som gör att filmen verkar spegla just 20-talet. Jag ser att man använder sig av ett 20-talsklädmode. Vidare ser man bilar och attribut från 20-talet och sociala uppförandekoder från 20-talet samt man diskuterar frågor som också stämmer överens med detta årtionde. Man kan tänja lite på de kulturella avgränsningarna typiska för detta årtionde men inte mycket, för då avslöjar man att det inte är 20-talet denna film återspeglar, utan en dålig research gör sig påmind.

Idag möts vi av så ohyggligt mycket bilder varje dag, så att avkoda samtiden är ruggigt svårt och vi har dessutom skapat en otäck tolerans gällande maktspel och maktuttryck så som sexualiserade och utmanande bilder.

Jag kollade upp Sisleys bilder när jag kom hem efter en föreläsning på HDK. Jag var tvungen att bli medlem i Benetton för att få tillgång till bilderna. Trodde inte att det var sant, det jag såg. Jag hade mycket svårt att ta till mig att Benetton och Sisley hade samma ägare. Sanslöst. Det maktspråk Sisley använder sig av går inte att ta miste på. Sexualisering och manlig makt över passiva kvinnor som behandlas som menlösa attribut i bästa fall känns hopplöst omodernt. Men ett manligt sexualiserade maktspel har aldrig varit omodernt, framför allt inte i olika delar av västvärlden. Den manliga blicken och det manliga maktspelet är minst lika gångbart nu som när John Berger (på 70-talet) pratar om att män ser på kvinnor och kvinnor ser på sig själva genom männens blick. Vi har inte alls kommit längre.

Vi har finare och dyrare attribut men kvinnan är fortfarande slav under mannens betraktande och den manliga blicken The Male gaze genomborrar kvinnans självförtroende, än mer idag genom alla tusentals selfis hon tar för att uppdatera sin inaktiva vardag med bild som åter igen speglar skönhet osv. Jag stod idag vid floden Donau (i Budapest) då en grupp kvinnor ställde sig vid muren intill flodens kant. Alla kvinnorna slängde med håret, putade med munnen, drog fram ena axeln och poserade med det ena benet framför det andra i en ansträngd kontrapost. Å nej tänkte jag. De måste posera, de måste se sig genom mannens blick, de är inte avbildade korrekt om inte detta manliga filter ger ett säkert avstånd mellan dem som avbildas och de som betraktar bilden. Man betraktar således inte dessa kvinnor så som de är utan man betraktar en mycket medveten arrangerad bild av dessa kvinnor. De skall ses utifrån samma mall, samma perspektiv och de skall bedömas utifrån samma betraktare: mannen.

Kvinnor skall betraktas, de är passiva och har bara som uppgift att vara vackra. Män som Göthlund skriver om skall tvärt om se väldigt upptagna ut på bild, de har egentligen inte tid att fotas, de är upptagna, aktiva och de blickar ut över sina ägor det vill säga sin maktfullkomlighet. Vi blir i bästa fall en del av den aktive viktige mannens vardag, men kvinnans vardag är aldrig en aktiv del av mannens utan hon väntar tvärt om på att aktiveras. Hon väntar på att bli sedd, att bli värderad, att bli omtyckt att bli LIKED (gillad) Kan inte en man göra detta så får medsystrar duga så länge. Uppdraget är dock detsamma.

Jag såg en bild Som Sisley hade lanserat och jag kom direkt att tänka på konstnären Cindy Scherman och hennes iscensättande av kvinnoroller. Jag har sett flera verk där hon arbetar med sig själv genom sin kropp utifrån att låta den spela död. Den döda kroppen kan inte vara mer passiv eller hjälplös. Det yttersta men även den döda kroppen skall vara ett vackert lik. Jag blir riktigt upprörd över hur man så tidigt fängslar den kvinnliga kroppen och själen i ett fängelse hon aldrig utan kraftigt våld slipper ut.

Hur viktigt är det inte då att som bildlärare prata om detta genom bilder, genom texter och genom ett nytt betraktande som innebär en medvetenhet och en maktfullhet som möjligen kan ge unge kvinnor och män ett skäl att se detta på ett nytt och mer nyanserat sätt så att de har möjlighet att skapa en bättre värld där de kan vara de personer de vill vara.

                                          Cindy Sherman

Katarina Jansson Hydén

Veckans reflektion från Ludwig Museum (Budapest)

No pain no game

19/3-10/5 2015

av konstnärerna Volker Morawe och Tilman Reiffs

visas på Ludwig Muzeum i Budapest, Ungern

Denna utställning var mycket intressant. Inte minst nu när jag just läst en kurs på HDK som handlade just om spel, interaktivitet och makt. I denna utställning tog det interaktiva ut sin rätt totalt. Det gjorde även insatsen. Här gick det inte att bara passivt vinna eller förlora i ett spel. Förlorade hen en boll fick hens hand smaka på hätta. Förlorade hen en boll till så fick hen en stöt och hände detta ytterligare en gång fick hen en pisksnärt på handen.

Fan det gäller att vara på som sjutton. Du vill inte förlora, det kostar på att vara kass. Med detta ville konstnärerna lyfta frågor som det märkligt meningslösa och farliga i att låta våld i spel inte kosta något av spelaren. Insatsen är minimal. Vilket distanserar spelaren till att utföra meningslöst våldsamt våld för utan att betala något pris. Hen blir då en passiv förbrukare av våld utan ansvar eller koppling till medveten handling.

Det kostar på att få något att flytta sig det handlar inte bara om knapptryckningar. Vid en station handlade det om att besökaren måste få bollen från den ena sidan av labyrinten till den andra med hjälp av att tippa spelplanen som integrerar med din röst. Genom att sjunga olika toner flyttas spelbordet på olika sätt och så också bollen. Det kostar på att missa.

Att stå i faceboxen där du möter människor ansikte mot ansikte i realtid ger mer motstånd när du vill droppa näthat. Att se personen du tänker dissa och dessutom höra den personens röst gör att hatet blir mycket mer svårt att formulera. Mycket intressant att distans skapar en märklig falsk trygghet genom den anonymitet som följer. Vem är du sedan då i mörkret när du möter dig själv och dina ord ekar i ditt huvud. Där finns inte distansen som skyddar.

Det fanns ett spel som innebar att du för att rädda din mask från undergång var tvungen att springa runt en stor kvadrat där olika markörer skulle trampas på för att ändra riktning på masken. Detta var väldigt intressant och roligt då det ofta slog bakut gällande höger och vänster i denna storskalighet.

Vid en station handlade interaktiviteten om hur uppmärksamma vi egentligen är på vem som talar vad som sägs hur det sägs och vem eller vilka som är målgruppen. Här fick besökaren försöka lista ut om det var en president en präst en nyhetsuppläsare en charlatan en diktator en revolutionär eller någon annan ledare som talade utifrån att besökaren fick lyssna på olika mer eller mindre kända tal.

Super intressant!

Jag tyckte att denna utställning var väldigt spännande och mycket bra. Det var verkligen intressanta frågor som togs upp och jag kan se att det finns enormt många följdfrågor gällande genus och makt som följer i en sån här utställning. Genom detta sätt att diskutera makt spel och interaktivitet tar man också tag i frågor som jämställdhet tillgänglighet utanförskap genus sexism och mobbing. Man suddar ut klasskillnader och man tar tag i våldet då inget av de spel som fanns i denna utställning manade till våld i spelet. Däremot kostade det att förlora fast på olika sätt.

Jag gillade denna utställning som på ett tydligt sätt tar ställning för individen oavsett kön nationalitet klasstillhörighet eller kunskapsnivå. No pain, no game! Det kostar på vilket det alltid gör på ett eller annat sätt. Här tydliggör man detta!

/Katarina

Första bloggen på LGBF 20

Veckans reflektion. Det har varit omfattande men väldigt intressant med samtal om de olika analyserings modellerna. Vi har prövat Panofsky och Nordström och vi avslutade veckan med ett besök på konsthallen där vi såg Dana Sederowskys utställning: practice makes progress. Utställning figurerade i 4 stora rum. Rum med olika uttryck och förmedlande. I det första och största rummet visade Sederowsky 5 videofilmer där konstnären fokuserade på sitt ansikte i gigantiskt storformat. Rummet var helt nedsläkt förutom vad som visades på den gigantiska skärmen. De fem gigantiska skärmarna turade om med att visa det konstnären förmedlande.

Mitt första intryck här var att på fyra av skärmarna blundade konstnären men artikulerade enormt. Detta upplevde jag behövdes då jag stördes av att inte möta hennes blick. Jag upplevde hela tiden en rädsla för att hon plötsligt i denna gigantiska form skulle slå upp ögonen. Detta är ju ett effektivt skrämselgrepp hämtat från mer eller mindre läskiga skräckfilmer där den döde plötsligt i närbild slår upp ögonen. Det är inte att lita på. Det absolut oväntade skrämmer. En död kommunikation får inte plötsligt få liv.

Å andra sidan störs man inte av blicken som kan få oss att se annat än essensen av kommunikationen. Möter vi någon som blundar kan vi fokusera på läpparna och det budskap som kommer därifrån. Fast vi brukar inte kommunicera så men det förekommer. Vet inte hur många gånger jag irriterat mig på när den jag pratar med har solglasögon av modell helt oigenomtränglig. Att inte veta vart jag skall titta stör när jag pratar med solglasögon beklädda, blinda eller människor med kraftig skelning.

Jag vet inte hur jag skall förhålla mig när jag inte ser ögonen, själens spegel. De ord konstnären artikulerar övertydligt är mycket intressanta och jag tycker att detta rum är det rum med mest behållning. Med betoning på olika delar i en mening skapas nya syftningar. Med betoning på främmande öring dvs arbeta med motsägelser eller motsatsförhållanden skapar ny dimension. Jag gillar detta.

På en av de stora skärmarna har Sederowskys öppnat ögonen. Detta på bekostnad av artikuleringen. Nu ser jag hennes ögon men uppfattar inte vad hon säger. Hon pratar fort och avstavat. Måste gå ifrån och samla ihop fragment av budskap.

När det gäller det absolut vita rummet med enormt mycket text tycker jag det är väldigt intressant. Jag gillar motsatsförhållande och ytterligheter, växlande mellan övertydlighet upprepning och dolda djupa budskap.

Rummet mellan dessa rum är fyllt av små tv-apparater där konstnären slänger huvudet i tvskärmen som om hon skall komma ut med ett budskap som skall tränga igenom pixlar och tidsrum. Iden tilltalar mig men inte metoden. Känns som om kontexten fått en övertydlighet utan balans. balansen finns i det första rummet men inte här. Konstnären blir bara rödare och rödare i pannan. En sorts idioti utan förankring i balans.

Det fanns ett rum som man riskerade att missa. Det var mindre och upplevdes vid sidan om. Samtalet integrerades med övriga utställningen men behållning upplever jag fokuserades till det första rummet.
Det var det som fångade mest intresse frågor och spänd förväntan och skräck.

Övning ger färdighet eller övning ger progression oavsett om det blir en färdighet eller inte  så ger övning en medvetenhet som aldrig försvinner. Så har även denna utställning givit mig en övning i seende och upplevelse av seende.

Examinerande blogg 9 Utställning!

Mötet!

Vad kommunicerar arbetet? Tillhörighet, barndom, platsspecifik position, grund, primär, ursprung, skönhet, omvandling, möte

Vi bytte utställningslokal. Från biskopsgården till Hdk sal 305. Ställde upp mitt verk Mötet på ett bord. Jag satte upp noterna, både version 1 och 2 strax under modellen och ställde datorn strax bredvid. Vi fick post-it lappar där vi alla skulle skriva vad de olika verken vi gjort uttryckte. Lapparna lästes sedan upp i samband med att var och en av oss redogjorde för tankar motiv syfte och arbetsprocess. Det var intressant att få feedback på arbetet som upptagit all fokus under 6 veckor. Det var mycket roligt, intressant och imponerande att se vad alla arbetat med. Kanonfina verk!

Det var mycket intressant att få frågeställningar som ställde processen på sin spets.

Så att man tvingades förhålla sig till sitt arbete ut ur känslan där man tydligare kan beskriva vad som var tänkt och vad som egentligen hänt.

Modellen

Modellen utvecklades från en abstrakt idé till ett foam-infermo som sedermera strukturerades till det slutgiltiga resultat som visades igår. Som jag skrivit tidigare har det varit ett enormt utmanade arbete. Aldrig tidigare har jag så idogt arbetat med materialvision och färdigställande. Aldrig tidigare har materialet varit så utmanade och aldrig tidigare har gjort om detaljer så mycket som nu. Jag blev nöd med det jag arbetat med jag har levt med denna modell hela tiden och har lagt ner så himla mycket arbete på den så det är skönt att det blev som jag ville att det skulle bli. Det finns allt små saker som kan rättas till och det gör jag nu.

Låten

Gällande noterna så har det nu blivit två versioner av Vårväderstorgets statistik. En där siffrorna omkodats till noter uppställda så som de var i statistiken. Den andra versionen bygger på samma noter men är harmoniskt omkodade av mig. Jag har gjort ackord och musiken har arrangerats och spelats in ifrån vårt el-piano in i min dator via garage Band-programmet. Under examineringen spelades musiken upp. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att skriva text till denna låt och det skall jag verkligen göra. Glömde tyvärr noterna till låten i skolan. Hoppas någon kan rädda dem. Är för sjuk för att göra en insats nu men de finns i alla fall återgivna i tidigare i bloggen.

Material: Dubbelhäftad tejp, silvertejp, vit-lera, foam, acrylfärg, ståltråd, plastpinne, pappersutskrifter, tusch, marmorerings-tejp, ackryl färg, klister, träkulor, tops, pip-ränsare, notpapper,elpiano, garageband-program, legogubbar

Inspiration:

Jag har inspirerats av Ebba Mats Skulptur "Här" 2006 på Wavrinskys plats i Göteborg Jag har också Inspirerad av Cage i förhållande till att skapa noter, musik av omgivning en i mitt fall statistik. Cajsa Von Zeipel inspirerade gällande att skapa i ett foamliknande-material och mod att gå in i detta ohejdat.

Konstnären Muniz i förhållande att göra kartan tredimensionell. Jag har också inspirerats av arkitekten Brunelleschi och torg i Rom och Florens

I boken The Map as Art har jag inspirerats av följande spännande kart-tema som alla finns på olika sätt inbakade i min modell och i min låt:

Inner Visions Maps of invented places (s 192
)

Maps of Precence and abcence (s 186)


Global reckoning Maps that take a stand (s 42)

Personal terrain maps of Intimate places (s112)

Dimension/Deletion Maps that play with cartographic conventions (s 214)

Text till vårvädret låten.

När tårar föll.

Rädda blickar, skotten skär. Inget skulle inte sluta här

Barnet i mig hade hopp, visioner, drömmar, inget stopp.

Tron vi hade på att vi kunde se, att vi kunde ge, att vi ville mer, var större än det här.

Vita väggar ,vita tak, säger ändå samma sak, vi får inte vara med, rätta in dig i ditt led.

Släng din dröm, släng ditt hopp, släng allt och sätt stopp, du kommer att se, du kommer att ge

tillbaks det du aldrig fick.

Barnet i oss kräver mer, barnet vill vi aldrig se, men det bankar på ändå, sliter, river, vill förstå.

Kickar skolan, är inte där. Skiter i, vad jag inte lär. Tänker göra vad jag vill. Tänker drömma lite till.

Kommer kräva allas rätt, tänker rymma i min reträtt, skapar världar jag lever i, skapar drömmar och fantasi.

Skapar livet jag inte fick, skapar vägar som jag aldrig gick, kommer långt och längre ändå

kommer aldrig sluta gå.

Examinerande blogg 8

Denna vecka har var varit mycket kort. Jag har varit i Stockholm på jobbmöte och kom hem igår natt. Jag har mentalt dock haft med mig projektet och försökt lösa de problem som fortfarande ligger över projektet. De material jag valt att arbeta med är inte så kompatibla som man hade kunnat önska men de fungerar bra att arbeta i. Har tänkt högt och lågt hit och dit prövat olika material gjort om vissa delar 4-5 gånger. Uber jobbigt. Ändå fortsätter jag med detta och jag håller ungefär samma kurs.

Har nu arbetat fram en början på ett slutresultat. Skall jobba i helgen med färdigställande dels av modellen och dels av inspelningen av noterna. Känns stressigt. En av mina söner skall opereras på tisdag så jag måste vara klar med allt på måndag. Hysteriskt.

Inspirerad av Ebba Mats Skulptur "Här" 2006 på Wavrinskys plats i Göteborg, där man kan se en gigantisk nål nedstucken i marken. I krysset där nålen sitter ges riktningarna norr, söder, öster och väster.

Material: Dubbelhäftadtejp, silvertejp, vit-lera, foam, acrylfärg, ståltråd, meleradtejp, plastpinne, pappersutskrifter, tusch.

/Katarina

Examinerande blogg 7

Veckan som gått har varit hysterisk!
Jag har fastnat i tejp och klister och drabbats av huvudvärk när jag skulle spraya vissa delar. Fattar inte hur de som ägnar sig åt grafitti kan arbeta utan skydd.  Sprayade ute och vinden tog en hel del färg. Tänkte limma ihop några delar men slapp helvete löst ordentligt. En stor krater blev resultatet och jag fick åter göra en ny trappa. Fylld av hat ville jag ge igen och  straffa projektet. Ja det förstår man ju hur det gick. Efter åtta timmars arbete var jag på minus det vill säga det var bättre innan jag började!

Ville bara inte ta tag i detta. Efter en mycket trevlig och intressant handledning där jag fick distans till vad jag sysslade med kändes det bättre. Det var så intressant att se vad ni andra gjort och jag var så imponerad av dessa verk. Med något bättre känsla tog jag mig åter an mitt projekt. Jag beslutade mig för att göra uttrycket mer styrt än vad jag tänkt från början. Jag tar mer friheter med mitt projekt och jag tänkte att jag vill göra så jag har lika mycket koppling till vårväderstorget som andra torg i Göteborg och på många sätt kanske än mer till detta torg. Jag slutade smyga och börja reklaima vårväderstorget i min tappning. Min inre karta över torget blandas med det verkliga torget.

Gällande noterna så har det nu blivit två versioner av vårväderstorgets statistik. En där siffrorna omkokats till noter uppställda så som de var i statistiken. Den andra versionen bygger på samma noter men är harmoniskt omkokade av mig. Jag har gjort ackord. Vet inte vilken som jag kommer att använda en och hur men jag vill att den skall föras upp live och förhoppnings vis av oss all det hade varit kul. Kanhända kommer någon urbiskopsgårdare med och sjunger.

Gällande färger låter jag de vara mer fria. De styrs inte av statistiken nu utan är inkastade av mig här och var. Kommer nog att ändra här en del men grund färgerna gäller.

Jobbig men mycket bra vecka känns stressigt men hoppas att det skall gå vägen. Kommer att vara borta nästa vecka på grund av möte i Stockholm men jobbar på som en galning däremellan.

Material: marmoreringstejp, ackrylfärg, klister och foam och träkulor.