Konst som känns

 Louise Bourgeois Maman

Sitter nu på tåget hem till Göteborg. Har varit i Stockholm och visat på Moderna museet. Jag gick igenom modernism och snuddade lite vid postmodernism samt tittade närmre på Niki saint Phalle, Öjvind Fahlström, Louise Bourgeois och Pablo Picassos skulpturer. Gällande min essä så har den fått ligga lite nu när jag jobbat men jag skall ta tag i den under nästa vecka. Har dock bestämt mig för att undersöka Leonardo da Vinci´s Nattvarden ur John Bergers postmodernistiska perspektiv. Hade gott kunnat tänka mig att bara diskutera hans intressanta perspektiv utifrån de allvarliga effekter ett kontext befriat perspektiv  får på konst och betraktare men eftersom nu ett konstverk ändå skulle ingå i vår essä så blir väl detta bra. Det blir spännande att ta sig an! Jag var ju i Stockholm och på moderna museet och så här upplevde jag utställningarna.

Man ställde ut Spindel mamman Louise mycket intressanta konstnärs liv i konstnärliga gärningar och uttryck. En retrospektiv utställning där de tidiga verken möter de sena. Där det tematiska möter det kronologiska och där det groteska möter det sköna. precis utanför museet fanns hennes enorma spindel. Med spindelfobi var jag inte helt bekväm i att själv ställa mig under och uppmana mina studenter att göra lika så men hur skall man kunna göra en analys om man inte undersöker verket från alla möjliga vinklar? Väl inne i utställningen möttes betraktaren av en utställning där väggar var öppna vilket innebar att du som betraktare kunde stå i ett rum och se två andra rum i från detta perspektiv. Rumsligheten och rummets kontext lämnade ett mycket intressant spår efter sig som la an ton i de andra rummen. Som om vi aldrig riktigt lämnar en del av vårt liv när vi träder in i en ny fas. Allt finns där och påverkar oss på så många fler sätt en det uppenbara. Utställningen var mycket bra men man hade gärna fått tydliggöra skyltning och sammanhang. Detta gällde i än högre grad samlingarna.

Niki de Saint Phalle Hon

Så här stod det om konstverket i Moderna museets katalog (det fanns intetillgängligt på museet nu men däremot fanns andra mindre verk som vi pratade om)

Hon – en katedral var en omtalad konstinstallation som visades på Moderna Museet i Stockholm. Den hade 80 000 besökare under utställningstiden 4 juni–9 september 1966.

Utställningen bestod av en färgsprakande gravid kvinna som låg i födande ställning på rygg med benen brett isär. Skulpturen var 25–26 meter lång, cirka 6 meter hög och cirka 11 meter bred. Den var uppbyggd av ställningar och armeringsjärn med hönsnät överklätt med tyg och glasfiber och målat med bjärt plakatfärg. Genom en ingång i hennes sköte kunde besökarna gå in i skulpturen. Inne i henne fanns bland annat en biograf med film med Greta Garbo, en berg och- dalbana, en guldfiskdamm och en läskedrycksautomat. På magen fanns en mindre utställningsplattform. Från högtalare hördes orgelmusik av Johan Sebastian Bach. Utställningen var skapad av Niki de Saint-Phalle, Jean Tinguely och Per Olov Ultvedt. Niki de Saint-Phalle utformade skalet, medan Jean Tinguely och Per Olov Ultvedt svarade för inkråmet. Installationen tog 40 dagar att bygga upp på plats.

Niki de Saint-Phalles modell till Hon donerades 1998 till Moderna Museet av Pontus Hultén.

Öjvind Fahlström

Öjvind Fahlström skildrar och ifrågasätter popkonsten och det leverne som backar upp denna livsstil. Mycket intressanta konstverk och ett mycket intressant konstnärskap. Han sätter konsumtion i global kontext han diskuterar maktstrukturar och konstnärsroller där betraktaren bjuds in till ett interaktivt deltagande där konstverket skapas.

Öjvind Fahlström 

Pablo Picasso Frukost i det gröna Moderna museet.

Så häftigt Picasso arbetat med det skissartade tvådim perspektivet. Han omskapar skulpturens egenskaper och presentation. Han lyfter fram skissens karaktärer i skulpturens karaktär vilket ställer till det ordentligt i perspektivet för betraktaren.  Detta ihop med ett underbart naivt formspråk ger förenkling ett bildspråk.

Helt underbart! 

Fredag 17/4 Reflektion

Tystnaden sänker sig. Det var väl f-n vad en tystnad kan irritera. Döv på ena örat och lock för det andra snacka om att vara i en bubbla. Superjobbigt. Nå nu är det som det är med den saken. Tyckte att veckans lektioner var intressanta även om det är lite rörigt här och var. Det klargjordes en hel del på Beatrice genomgång, det var bra!

Nu har jag börjat att skriva om John Berger. Blev så tagen av honom första gången jag såg Ways of seeing. Han är som en manlig Nigella och då är hon helt oslagbar! Hon pratar om ingredienser som om de tappar form om man inte lätt och riktigt säger deras namn. Hon rör i olika delar i en helhet som når fullkomlighet genom hennes magiska fingrar. En smet har tusen namn i hennes närvaro. En maträtt är ett konstverk, en välsignelse och en sexualakt på samma gång, som Berninis Sankta Teresas extas 
i Santa Maria della Vittoria, Rom


På liknande sätt beskriver John Berger konst. Det är detta jag skall ta mig an, så snacka om utmaning. Genom att välja episod 1 har jag valt att göra det än mer bökigt. Eftersom detta avsnitt tar upp original, helhet och del samt vårt sätt att titta på konst i böcker kontra möta dem på museer. Originalets mystifiering möter reproduktionens tillgänglighet. Jag fortsätter att titta på detta.

Hade jag valt episod 2 hade jag kunnat lägga an ett genusteoretiskt perspektiv och hade jag valt episod 3 hade jag kunnat använda en marxistisk teoretisk utgångspunkt i borgarnas envis behov av ägande. Den fjärde episoden gällande vårt sätt att möta massproducerade bilder som ständigt talar med oss genom reklam och liknande. Kanhända ändrar jag mig längs vägen och dyker ner i någon av de andra episoderna men för nu försöker jag mig på mitt förstahandsval.
Såg just att essän skulle var mycket längre än vad jag trodde och vetskapen om att det skall skrivas ett manifest gör mig stressad. Vill inte hasta iväg text. Men det kanske ger sig.

Fredagsreflektion (Budapest)

Detta foto tog jag idag vid floden Donau. Blev så tagen av detta minnesmonument. Har sett hur många som helst men få har gripit tag i mig som detta. När en går vid floden dyker de plötsligt utan förvarning upp. Ett femtiotal skor. Stora, små allt för små som de man ser centralt i denna bild. Tillhörande en två-treåring. Skor från kvinnor och män står placerade hur som helst i orordning. Monumentet symboliserar det moment då pilkorsarna Ungerns nazistiska nationalgarde under nazitiden som sköt ihjäl judiska ungrare och lät de döda falla ner skolösa i floden. Fruktansvärt på alla vis. Det griper tag i hjärtat jag kan bara inte förstå hur man kan skjuta ihjäl någon alls och än mindre ett litet litet barn. Själen måste bara delas av att göra något sådant. Aldrig kan du väl se på dig själv igen efter att ha utfört detta?

Monumentet är så starkt, mer starkt än andra storskaliga monument över både de som stridit och de som torterats till döds under andra världskriget, de finns gott om dem här i Budapest. Dessa monument talar om det som hänt genom att göra detta närvarande men skomonumentet talar om det fruktansvärda genom att tala om det som inte närvarar. Skorna blir symboler för de människor som inte längre finns. Inga namn inga födelsetal inga identiteter. Det behövs inte skorna berättar allt. De berättar genom frånvaron. Vet att vi talade om detta på under ett seminarium tidigare och nu fick jag en käftsmäll gällande upplevelsen av det avsaknade. Mycket, mycket starkt!

litteraturseminarium Sisley (Budapest)

Jag har alltid tyckt att det har varit intressant med att försöka lista ut och avkoda vad en bild vill säga. Jag sitter ofta (utan att jag märker det) när jag tittar på en film från 20-talet och försöker att avkoda vad som gör att filmen verkar spegla just 20-talet. Jag ser att man använder sig av ett 20-talsklädmode. Vidare ser man bilar och attribut från 20-talet och sociala uppförandekoder från 20-talet samt man diskuterar frågor som också stämmer överens med detta årtionde. Man kan tänja lite på de kulturella avgränsningarna typiska för detta årtionde men inte mycket, för då avslöjar man att det inte är 20-talet denna film återspeglar, utan en dålig research gör sig påmind.

Idag möts vi av så ohyggligt mycket bilder varje dag, så att avkoda samtiden är ruggigt svårt och vi har dessutom skapat en otäck tolerans gällande maktspel och maktuttryck så som sexualiserade och utmanande bilder.

Jag kollade upp Sisleys bilder när jag kom hem efter en föreläsning på HDK. Jag var tvungen att bli medlem i Benetton för att få tillgång till bilderna. Trodde inte att det var sant, det jag såg. Jag hade mycket svårt att ta till mig att Benetton och Sisley hade samma ägare. Sanslöst. Det maktspråk Sisley använder sig av går inte att ta miste på. Sexualisering och manlig makt över passiva kvinnor som behandlas som menlösa attribut i bästa fall känns hopplöst omodernt. Men ett manligt sexualiserade maktspel har aldrig varit omodernt, framför allt inte i olika delar av västvärlden. Den manliga blicken och det manliga maktspelet är minst lika gångbart nu som när John Berger (på 70-talet) pratar om att män ser på kvinnor och kvinnor ser på sig själva genom männens blick. Vi har inte alls kommit längre.

Vi har finare och dyrare attribut men kvinnan är fortfarande slav under mannens betraktande och den manliga blicken The Male gaze genomborrar kvinnans självförtroende, än mer idag genom alla tusentals selfis hon tar för att uppdatera sin inaktiva vardag med bild som åter igen speglar skönhet osv. Jag stod idag vid floden Donau (i Budapest) då en grupp kvinnor ställde sig vid muren intill flodens kant. Alla kvinnorna slängde med håret, putade med munnen, drog fram ena axeln och poserade med det ena benet framför det andra i en ansträngd kontrapost. Å nej tänkte jag. De måste posera, de måste se sig genom mannens blick, de är inte avbildade korrekt om inte detta manliga filter ger ett säkert avstånd mellan dem som avbildas och de som betraktar bilden. Man betraktar således inte dessa kvinnor så som de är utan man betraktar en mycket medveten arrangerad bild av dessa kvinnor. De skall ses utifrån samma mall, samma perspektiv och de skall bedömas utifrån samma betraktare: mannen.

Kvinnor skall betraktas, de är passiva och har bara som uppgift att vara vackra. Män som Göthlund skriver om skall tvärt om se väldigt upptagna ut på bild, de har egentligen inte tid att fotas, de är upptagna, aktiva och de blickar ut över sina ägor det vill säga sin maktfullkomlighet. Vi blir i bästa fall en del av den aktive viktige mannens vardag, men kvinnans vardag är aldrig en aktiv del av mannens utan hon väntar tvärt om på att aktiveras. Hon väntar på att bli sedd, att bli värderad, att bli omtyckt att bli LIKED (gillad) Kan inte en man göra detta så får medsystrar duga så länge. Uppdraget är dock detsamma.

Jag såg en bild Som Sisley hade lanserat och jag kom direkt att tänka på konstnären Cindy Scherman och hennes iscensättande av kvinnoroller. Jag har sett flera verk där hon arbetar med sig själv genom sin kropp utifrån att låta den spela död. Den döda kroppen kan inte vara mer passiv eller hjälplös. Det yttersta men även den döda kroppen skall vara ett vackert lik. Jag blir riktigt upprörd över hur man så tidigt fängslar den kvinnliga kroppen och själen i ett fängelse hon aldrig utan kraftigt våld slipper ut.

Hur viktigt är det inte då att som bildlärare prata om detta genom bilder, genom texter och genom ett nytt betraktande som innebär en medvetenhet och en maktfullhet som möjligen kan ge unge kvinnor och män ett skäl att se detta på ett nytt och mer nyanserat sätt så att de har möjlighet att skapa en bättre värld där de kan vara de personer de vill vara.

                                          Cindy Sherman

Katarina Jansson Hydén

Veckans reflektion från Ludwig Museum (Budapest)

No pain no game

19/3-10/5 2015

av konstnärerna Volker Morawe och Tilman Reiffs

visas på Ludwig Muzeum i Budapest, Ungern

Denna utställning var mycket intressant. Inte minst nu när jag just läst en kurs på HDK som handlade just om spel, interaktivitet och makt. I denna utställning tog det interaktiva ut sin rätt totalt. Det gjorde även insatsen. Här gick det inte att bara passivt vinna eller förlora i ett spel. Förlorade hen en boll fick hens hand smaka på hätta. Förlorade hen en boll till så fick hen en stöt och hände detta ytterligare en gång fick hen en pisksnärt på handen.

Fan det gäller att vara på som sjutton. Du vill inte förlora, det kostar på att vara kass. Med detta ville konstnärerna lyfta frågor som det märkligt meningslösa och farliga i att låta våld i spel inte kosta något av spelaren. Insatsen är minimal. Vilket distanserar spelaren till att utföra meningslöst våldsamt våld för utan att betala något pris. Hen blir då en passiv förbrukare av våld utan ansvar eller koppling till medveten handling.

Det kostar på att få något att flytta sig det handlar inte bara om knapptryckningar. Vid en station handlade det om att besökaren måste få bollen från den ena sidan av labyrinten till den andra med hjälp av att tippa spelplanen som integrerar med din röst. Genom att sjunga olika toner flyttas spelbordet på olika sätt och så också bollen. Det kostar på att missa.

Att stå i faceboxen där du möter människor ansikte mot ansikte i realtid ger mer motstånd när du vill droppa näthat. Att se personen du tänker dissa och dessutom höra den personens röst gör att hatet blir mycket mer svårt att formulera. Mycket intressant att distans skapar en märklig falsk trygghet genom den anonymitet som följer. Vem är du sedan då i mörkret när du möter dig själv och dina ord ekar i ditt huvud. Där finns inte distansen som skyddar.

Det fanns ett spel som innebar att du för att rädda din mask från undergång var tvungen att springa runt en stor kvadrat där olika markörer skulle trampas på för att ändra riktning på masken. Detta var väldigt intressant och roligt då det ofta slog bakut gällande höger och vänster i denna storskalighet.

Vid en station handlade interaktiviteten om hur uppmärksamma vi egentligen är på vem som talar vad som sägs hur det sägs och vem eller vilka som är målgruppen. Här fick besökaren försöka lista ut om det var en president en präst en nyhetsuppläsare en charlatan en diktator en revolutionär eller någon annan ledare som talade utifrån att besökaren fick lyssna på olika mer eller mindre kända tal.

Super intressant!

Jag tyckte att denna utställning var väldigt spännande och mycket bra. Det var verkligen intressanta frågor som togs upp och jag kan se att det finns enormt många följdfrågor gällande genus och makt som följer i en sån här utställning. Genom detta sätt att diskutera makt spel och interaktivitet tar man också tag i frågor som jämställdhet tillgänglighet utanförskap genus sexism och mobbing. Man suddar ut klasskillnader och man tar tag i våldet då inget av de spel som fanns i denna utställning manade till våld i spelet. Däremot kostade det att förlora fast på olika sätt.

Jag gillade denna utställning som på ett tydligt sätt tar ställning för individen oavsett kön nationalitet klasstillhörighet eller kunskapsnivå. No pain, no game! Det kostar på vilket det alltid gör på ett eller annat sätt. Här tydliggör man detta!

/Katarina