Manifesti di homo

Manifesto di homo!

Manifesto di Homo -Rätt att vara mänsklig!

Vi föds som en skrikande geleklump och dör som ett pustade daller. Däremellan skall vi ta form, om vi har tur. Formen av en människa. Mänskliga drag, som stramar upp och definierar. Mänskliga drag som ger eko och riktning.

Vi skall försöka att inte slå ihjäl varandra, men för att inte lockas alltför mycket, stiftar vi lagar så att de som ändå faller för trycket skall veta vad de gjort fel och att detta får konsekvenser. Aldrig samma konsekvenser som det offret utsatts för, som råkar komma i vägen för de mindre nogräknade. Inte här, i Sverige här i civilisationens högsäten. 

Här där vi slår oss för bröstet och säger vi har demokrati och mänskliga rättigheter, högt värderat. Vi är rättvisa och tydliga. Vi har formats av föräldrar och skolväsende till rediga, riktiga medmänskliga medborgare med civilkurage. 

Den skrikande gele-klumpen stimuleras att sluta skrika, men inte att formera sig till en medmänniska som bryr sig på riktigt, det är lättare att titta bort, titta ner i Iphonen, inte höra, inte se. Vem vågar stanna ensam kvar i en hotfull situation- inte jag! 

Ilskan i kroppen 

har parat sig med sorgen 

och barnen de föder har mig fast. 

De bjuder mig att äta 

ur vidriga små händer 

och jag sväljer skuld. Text Eva Dahlgren

Jag kan bara inte hålla tyst. Skriker fast det är farligt. Vet att det är farligt att stå upp, att skydda, att säga ifrån, att säga till, att stå emot, men vad är alternativet? Att tystna och bli en tyst blek gele-klump i väntan på att bli en darrig massa som ska dö?

Jag vill lyfta rätten till ett liv 

Rätten till en form 

Rätten till ett civilkurage

Rätten till att bli människa

Rätten till ett språk 

Rätten till dialog

Rätten till att inkludera 

Rätten till att bry mig, utan att riskera mitt liv.

Tar bladet från munnen, slutar backa, står kvar, ser på dig, står kvar, går inte, ser dig, öppnar armar, finns kvar, ser dig, säger det du inte trodde, du är hotfull, skriker och gapar, kräver och svär, vevar och viftar, hotar och brölar, nu skall du få, säger du, nu skall du jävlar få. 

Få vadå? En puss-knappast men det borde det vara. Du borde fått omtanke och bekräftelse, kärlek och värme. Gele-klumpen skulle få skrika och få tröst, få veta att någon bryr sig, veta att någon formar en till en människa. Vi måste forma varandra till människor innan vi blir darrande pustar. Innan livet skakar ur oss. Vi har rätt till det, vi har skyldighet till detta, vi har behov av detta.

Vi måste rädda varandra ifrån förtappade, vuxna, skrikande gele-klumpar och hjälpa varandra att bli mänskliga medborgare så att vi längre fram kan tappa formen och darra oss bort i natten när den skall bli dag. Vi måste värna om vårt civilkurage det är det som formar oss till människor. Så att vi slipper vara blodtörstiga bestar som sliter livet ur varandra. 

Ta form! 

Ta plats! 

Ta ställning!

Ta dig ut!

Ge uppmärksamhet!

Ge bekräftelse!

Ge kärlek! 

Ge liv! 

Hjälp mig! 

Hjälp dig! 

Hjälp oss, att vara medmänniskor!

Välj perspektiv!

Välj kärlek! 

Välj liv! 

Välj 

Människa!
Välj oss!